Puh, varför måste livet alltid vara ett vägskäl där man får stanna upp och försöka välja villken väg man ska gå?
Varför kan vägen aldrig vara lite medgörlig och bara gå raktfram, utan krångliga avstickningar.
Just nu känns det lite som att jag står vid mitt livs viktigaste val, och mitt val kommer till tusen att baseras på mitt lilla liv i magen..

Fy farao vad orättvist det känns ibland.
Så det så.